Personal Archives - The Twilight Shadows

☞ Från Mörker till Healing, del II

January 12, 2024 Tobias Comments 0 Comment

Situationen jag befann mig i under våren 2015 kändes minst sagt mörk. Jag hade svårt att sitta, svårt att stå, svårt att använda en laptop, svårt att egentligen göra någonting. Allt gjorde ont. På många sätt var det en välsignelse att jag några år tidigare hade fått flytta tillbaka hem när min dåvarande fru begärde skilsmässa. Jag delade hus med mamma och hennes särbo, och bodde granne med min farmor och farfar. Jag kan inte riktigt särskilja mycket av de dagarna eftersom de ofta försvinner i ett töcken av smärta och väldigt vardagliga småsysslor. Vad jag kanske inte riktigt förstod då, men har insett senare, är att en mängd undertryckt sorg började bubbla upp.

Flera undertryckta trauman från min egen skilsmässa några år tidigare och från mina föräldrars i mina tonår började bubbla upp. För att inte tala om all sorg jag inte hade hanterat ordentligt från när en av mina bästa vänner dog i en olycka i nian, samtidigt som en av mina favoritsläktingar plötsligt dog. Numera tror jag att jag fick ett varningsskott om detta något år tidigare, när jag fick ett plötsligt bråck som nästan fick mig att svimma av på jobbet. Jag förstod det inte då, men mitt känsloliv, eller kanske snarare brist på eftersom jag väldigt effektivt undertryckte det, var på väg att explodera.

När jag ser tillbaka är där två lågvattenmärken som verkligen fastnat. Det ena var just när jag låg i sängen och trodde slutet var nära, och kom till slutsatsen att jag inte gjort någonting av värde. Det är definitivt inte riktigt sant, men likafullt var jag besviken på hur saker hade gått och hur jag hade hanterat dem. Det andra var när jag, jag tror sommaren efter, erkände för mig själv att så som saker stod skulle jag förmodligen aldrig klara av att lyfta mina barn. En av mina högsta önskningar då, liksom nu, var att få bli pappa¹. Tårarna rann definitivt då.

Vid det här laget hade min arbetsgivare fullständigt tvått sina händer av mig. Den så kallade vården å sin sida gjorde inget mer än att erbjuda en livstid av piller. Kort diskuterades möjlig operation, men min isländske läkare avrådde å det starkaste från det. Enligt honom var det ytters tveksamt om det skulle hjälpa, och om något gick fel fanns en överhängande risk att bli förlamad från bröstkorgen och ner. Förvisso har jag i mörkare stunder önskat att jag kunde operera bort min smärta, men samtidigt är jag honom evigt tacksam. Efter att ha läst på lite om den typen av operationer får jag nog, smärtan till trots, tacka min lyckliga stjärna och prisa allt heligt för att det aldrig blev något.

Så… piller. Som när jag led av depression. Piller. Piller som väl förvisso tog dalen av humörsvängningarna, men även toppen. Det var mer som en sordin än någon kur. Plus att de pillrens² bieffekter för min del ledde till en viktökning på nästan 25 kg på ett år, förstörd mage med ständig diarré, och till det negative enormt förändrad sexlust och förmåga. Återigen var försynen framme. Jag kastades ut ur vårdsystemet när jag lämnade universitetet och fick aldrig någon remiss någon annanstans. Jag är nyfiken och läser på ofta, så jag började läsa på, och hittade efter ett tag att Johannesört ibland användes istället för sertralin i den tysktalande värden. Jag förde över mig själv på det. För första gången kändes det som medicinen jag åt faktiskt gjorde nytta! Och de akuta besvären från sertralin försvann nästan direkt. Flera av problemen kvarstår i varierande grad, men jag jobbar på att hantera dem ett efter ett.

Min erfarenhet av piller var med andra ord redan minst sagt negativ. Nu ombads jag leva som förr men med smärtstillande som dagligt godis. Jag behövde inte ens söka efter information i sammanhanget för att inse att om jag följde det rådet fanns en överhängande risk att jag antingen skulle få skrumplever av Alvedon, eller börja med allt starkare och mer droger efter hand. Jag har mött människor som råkat ut för båda, och sen de smärtstillande efter mitt bråck visste jag att jag hade en definitiv tendens att känna ett starkt beroende av starka smärtstillande. I möjligaste mån ville jag undvika att ta sånt, och har så gjort. I vissa extrema fall har jag tagit Kodimagnyl eller Treo beroende på, men väldigt sällan.

Genom en mängd omständigheter som i sig gör det lättare att tro att inget är en slump kom jag i kontakt med en man som utförde akupunktur och kiropraktik, och en hel del annat, på sin klinik i Örkelljunga³. Vi satte nålar främst mot smärtan i början, men vi gjorde även mer esoteriska Qi balanseringar och kranial justering, samt så klart kiropraktik i sig. Att min salig farmor bekostade mina besök är något jag är evigt tacksam för.

Gregers behandlingar lindrade min problem. Och väldigt mycket. Lättnaden efter en manipulation, i synnerhet med tillfredsställande knäck-ljud, var påtaglig. Han visade mig dessutom idéer från tjeckiska läkare som hjälpte en del. I korthet kände jag mig så pass stärkt att jag beslutade mig för att försöka börja om. Jag sökte in till informatik på universitetet, med siktet ställt på att bli någon sorts systemvetare. Något som mer eller mindre låg i linje med vad jag hade drömt om redan som tonåring, även om jag då kanske helst hade gått ingenjörsvägen.

Så här i efterhand kan jag småle åt min egen naivitet. På många sätt tror jag det var ett lamt försök att få vad jag såg som bortkastade år mellan 20 och 35 tillbaka. En ålderskris helt enkelt. Som nästan alltid är fallet, fungerade det inte här heller.

Förvisso tog jag mig igenom en termin informatik. Men motgångarna var stora, och det gick mer eller mindre på ren vilja och kostade mig mycket personligen. Jag fick blindtarmsinflammation och blev rekommenderad att operera bort den⁴. Detta ledde naturligtvis till att jag missade några veckor som blev tunga att hämta in.

Jag insåg även ganska snabbt att det finns människor som älskar att umgås med 19-23-åringar. Jag är rent allmänt inte en av dem… Lite tillspetsat var jag gammal nog att ha insett hur korkad man är i den åldern, men ung nog att fortfarande komma ihåg att jag varit där själv. Frustrationen var nästan smärtsam emellanåt.

Vad värre var var den riktiga smärtan. Jag hade fått ner vardagssmärtan på en sådan nivå att jag inte tänkt på hur det skulle vara att bära en ryggsäck full av böcker och en laptop dagligen. Plus lunch. Alternativet att köpa lunch varje dag fanns inte ekonomiskt. Jag provade till och med att använda en iPad och en remote desktop app för att se om det kunde funka. Det funkade bättre än jag trodde, men inte tillräckligt bra. Varken viktmässigt eller tekniskt. Varje dag när jag kom hem kring sex tiden hade jag så ont att det enda jag orkade var att äta och gå till sängs. Glöm läxor! Den energin fanns helt enkelt inte.

Kring årsdagen för min skada hade jag dessutom upptäckt att jag led av något som kallas anniversary effect eller anniversary reaction. I korthet är det som att man återupplever ett starkt trauma på årsdagen av det, som en sorts PTSD. Kring skiftet september/oktober led jag under många år av skakningar och skälvningar och som att hjärnan helt låste sig från att kunna tänka klart.⁵

Men som den ‘bror duktig’, eller ‘goodist’, personlighet jag har, bet jag ihop och kämpade på. Jag ville ju inte göra varken mig eller min familj besviken! Den följande vårterminen gavs ingen informatik B, så jag läste lite ekonomi som en rent praktiskt lösning. Det havererade fort. Mitt intresse för ekonomi var i bästa fall svalt, och då blev det helt omöjligt att forcera mig igenom smärtan. Jag tog paus och hjälpte farmor och farfar vad jag kunde, och återkom på hösten. Då hade resten av klassen blivit så sammansvetsad att känslan av att vara utanför var väldigt påtaglig. Och innerst inne hade jag börjat inse att det här att vara systemvetare, i mitt huvud skulle jag vara virtuos med kod och skapa en app kanske och rent av vara konstnär på något sätt. Allt det där vi ofta blir matade med. I verkligheten… tja. Jonathan Coulton’s sång Code Monkey ligger betydligt närmare.⁶

Igen stod jag där en mamma från att hamna på gatan. Jag började göra vad jag kunde för att hjälpa till med mammas och farmors hus. Inkomstlös, men kanske åtminstone nyttig för någon.⁷ Jag hade också varit politiskt engagerad sen några år tillbaka, och satt på några avlönade uppdrag, som nämndeman, samt att jag under en period jobbade som valombudsman. Att vara politiker på kommunnivå är dock inget man blir rik på, trots vad många tror. I bästa fall bekostar det bensinen. Men jag hade åtminstone så jag kunde stå för mina egna vardagsförnödenheter.

Hösten 2019 dog min farfar. Sorgen var stor. Jag idealiserade honom förmodligen mer än vad som var nyttigt förvisso, men han var en fantastisk man. Men han var också en man som i grunden ansåg att systemet som byggts i många stycken är bra, även om det naggats betänkligt i kanten. Jag är glad han slapp uppleva det som sen skedde. 2020 kom den så kallade pandemin. I början var jag påväg att sväljas av den, men återigen genom en serie sammanträffanden jag inte kan tro var ‘slumpen’ längre, började jag ifrågasätta sådant som inte får ifrågasättas. Plandemin, att har sett bakom kulisserna på ett politiskt parti, att ha återfunnit min andlighet, och att ha insett hur förledda vi är på kostområdet; allt ledde till frågor kring vad är det egentligen som händer. Finns virus? Vem styr? Vad är viktigt? Vem tjänar på vad och varför? Är det vi får lära oss i historieböckerna sant? Hur kommer det sig att “the good guys” alltid har vunnit alla krig? Är denna drift för teknisk utveckling och allt mindre personlig frihet, integritet och privatliv verkligen bra? Och så vidare.

Jag ser numera mitt live i termer av Före Corona och Efter Corona.⁸ Och det har fått mig ifrågasätta så gott som allt. Vad jag däremot inte ifrågasätter är den kärlek och det stöd jag haft från min familj, främst (men inte bara) farmor och farfar samt mamma. Det är med viss svindel och doften av förfäran jag konstaterar att utan dem hade jag mycket möjligt kunnat ha hamnat på gatan. Bokstavligen. Jag har, på gott och ont, alltid spelat ner min egen smärta och mina problem. Men så är det. Från djupet av mitt hjärta: tack.

⚝ Detta var del två av min resa in i alternativmedicin och hälsa. ⚝

☞ Från Mörker till Healing, del I

December 20, 2023 Tobias Comments 0 Comment

Jag vaknar och har frossa så att jag knappt kan röra mig för hur jag huttrar. Skakning i hela kroppen. Jag kallsvettas. Det gör ont i bröstet och trycker över det, och jag har domningar ner i vänster arm hela vägen till lill- och ringfingren. Och i hela kroppen kändes en sorts arytmisk puls. En gastkramande rädsla är den första som omfamnar mig när jag fått tänt min sänglampa. Det var så jag vaknade natten mellan den siste september och förste oktober 2014. En natt som påverkat mitt liv på ett mer direkt sätt än förmodligen någon annan.

Dagen hade varit mestadels normal. Jag jobbade då som biblioteksassistent med att bygga upp ett nytt småtrycksarkiv tillsammans med flera andra. Vi bar tungt och gick eller stod konstant hela dagarna. Den här dagen hade det känts ovanligt tungt och jag minns att jag av och till försökte hänga mig i hyllorna för att försöka sträcka ryggen. Det var framförallt den övre delen av ryggen som kändes helt kompakt och stel, nästan som sammansvetsad, och det kändes som att jag fick kämpa lite för att få luft så fort jag tog i. Efter jobbet hade jag varit på min sånglektion och fått en del kritik för att jag inte andades ordentligt och att mitt stöd var näst intill obefintligt. Jag skyllde på att jag var trött och hade dålig koncentration.

När jag nu låg där under täcket och huttrade så tänderna skallrade och helt oförmögen att göra något började jag sakta förstå att något måste vara fel. Tanken på hjärtinfarkt infann sig tämligen fort och allt kändes minst sagt mörkt.

Med ren viljestyrka lyckades jag sträcka mig utanför täcket tillräckligt länge för att få tag i min telefon, och med hjälp av min mamma fick jag till slut tillkallat en ambulans. Förvisso bor jag på landet, men den närmaste ambulanscentralen tar inte mer än 25 minuter att köra till under normala omständigheter. Att de tog dem 45 minuter på otrafikerade vägar den här natten…¹

In alles låg jag i ungefär en timme och väntade i praktiken på att livet skulle ebba ut. Jag var 32 år gammal och så vitt jag visste på god väg att bli en del av hjärtinfarkts-statistiken. Trots att jag några år tidigare på allvar tagit tag i min övervikt och vid det här laget egentligen inte var anmärkningsvärt stor.² När ambulansen väl mäktade komma gjordes det snabbt ett antal tester och det visade sig… att det inte var något som helst fel på mitt hjärta. Tvärtom verkade det väldigt friskt!

Jag kördes till det närmsta lasarettet³ och undernatten och nästa morgon gjordes flera tester. Inget fel på hjärtat, inget fel på lungorna. Men en ung isländsk läkare misstänkte att jag kunde ha problem med diskbråck! Efter ett par månaders väntan fick jag göra en magnetröntgen och det visade sig att jag inte bara hade ett, utan flera diskbråck i bröstryggen.⁴ Dessutom visade det sig att musklerna i området och fram i interkostalmusklerna mer eller mindre hade låst sig under en längre tid.

Vi det här laget hade processen med att få hjälp på jobbet också kopplats in. HR, fackförbund, chef, företagshälsan. Snabbt visade det sig att facket inte brydde sig ett vitten, och arbetsgivaren var inte heller direkt intresserad. Men för all del, stor arbetsplats. Men vad jag fick berättat för mig var att facket och arbetsgivaren hade kommit överens om att diskbråck inte är att betrakta som en arbetsskada då orsaken medicinskt anses okänd. Därför får man ingen ersättning eller arbetsskadeklassificering förrän det händer en andra gång. Att man får flera diskbråck simultant räknas naturligtvis inte. I klarspråk ansåg “världens bästa sociala nät” och “världens bästa anställningsskydd” och “världens bästa sjukvård” att jag fick klara mig själv. Ät smärtstillande, var rådet. Att till exempel Alvedon är leverskadande nämndes aldrig.

Ljuspunkter, likt stjärnor en grumlig natt, fanns. Jag fick en ganska generös sjukskrivning och HR gav sken av att bistå mig så väl de kunde. Några år senare träffade jag dock samma person och berättade att jag inte kunnat jobba sen dess, varpå hon mer eller mindre rakt ut sa att jag förmodligen borde stämt dem. Att det kunde varit ett alternativ lyftes aldrig av någon när detta hände. Varken av HR, fack eller någon annan. Score one for the system!

Företagshälsan däremot var väl den mest behjälpliga delen. Det var sjuksköterskan där som såg till att sjukskrivningen blev omfattande, att mina arbetsuppgifter ändrades när jag kom tillbaka, och att jag fick remiss till en sjukgymnast. Hon rekommenderade dessutom starkt, inte minst i ljuset av att jag trodde jag trodde jag stod för dödens dörr och förmodligen för hon insåg att jag stod helt utan hjälp annars, att jag gick till en psykolog. Denna fick jag dock skaffa via min egen vårdcentral.⁵

Sjukgymnastiken var i sig inte jättemycket att hänga i julgranen, med ett skinande undantag. Vid ett av de första tillfällena jag var där fick jag ligga på en brits⁶, och sjukgymnasten utförde någon sorts massage på mina axlar, nacke och övre delen av ryggen. Jag fick sen vända mig på rygg, och hon drog i mitt huvud och nacke. Det small till som ett pistolskott för mig, och jag fylldes av en euforisk känsla. Sjukgymnasten hörde inte smällen själv, men märkte att min kropp slappnade av rejält. Det var musklerna i ryggen som till slut släppta själva ‘krampandet’. Maken till förlösande känsla har jag nog inte upplevt, och det var oerhört skönt. Även om jag var yr i flera dagar efteråt.[/mfn]Samma känsla men inte fullt så dramatisk skulle återkomma när jag senare gick till en kiropraktor.[/mfn]

I övrigt hade sjukgymnastiken väldigt liten effekt på min vardagssmärta. På det hela taget hade jag svårt att ens åka stadsbuss för varje gång bussen rörde sig upp och ner, vilket de tenderar att göra en hel del, sökte det mig. Att bära ryggsäck var så gott som omöjligt, och jag fick börja köpa lunch snarare än att ta den med mig. Jag kunde helt enkelt inte bära den till jobbet! Köra bil gick för det mesta bra, men främst för att sätet var av bra kvalitet och jag kände till vägen bra nog för att undvika de värsta ojämnheterna.

Efter att ha lyckats övertyga en inhyrd läkare jag aldrig träffat förr på ‘min’ vårdcentral, fick jag en psykolog och kring 20 terapisessioner. Men hon kunde inte ta mig förrän efter årsskiftet. På gott och ont skulle jag då inte längre vara anställd hos min arbetsgivare då jag vid detta laget blivit överflyttad till kontraktsanställning. Jag har jobbat för den här statliga arbetsgivaren i ett flertal anställningsformer, och de har en markant utvecklad förmåga att flytta runt en så att man inte blir fast anställd.⁷ Märkligt hur sånt kan hända… Statens kaka är tydligen liten men besk.

När jag väl började hos psykologen var jag lite skeptisk efter de första sessionerna, då hon mest satt tyst och antecknade. Jag pratade nästan för att det var obekvämt att inte göra det. Men jag bestämde mig för att ändå ge mig hän åt processen. Jag började känna mig fysiskt lättad när jag gick därifrån! Och vad det led började hon komma med förslag, insikter och tolkningar också. Inklusive en drömtydning! På det hela taget var det mycket bra, och förmodligen något jag borde haft tillgång till redan som tonåring, efter mina föräldrars uppslitande skilsmässa, eller åtminstone efter min egen minst lika uppslitande dito. Men jag hade också turen att få en mycket duktig psykolog.

⚝ Detta var del ett av min resa in i alternativmedicin och hälsa. ⚝

☞ Odds, Ends & Don’t Trust The Gov’t…

December 5, 2023 Tobias Comments 0 Comment

When 2023 began I genuinely thought things would, if not improve at least, plane out. So far, they haven’t really. My grandmother, whom I was quite close to, died suddenly¹ at the end of September. This makes the second death in my close family in less than a year. Quite frankly, it’s been a tad rough and still is. I don’t think I quite realised how rough it was until quite recently. In one way it’s natural of course, she was 90, and I do think she was rather done with life. But in another, she’s always been there. I’ve helped her a lot, she’s helped me a lot. It’s a part of me that is now gone from the physical.

Between her death, raising a second puppy, trying to get on with my courses, sorting my life out, and getting somewhere with my healing endeavours, I also decided to go for NaNoWriMo this year. For a very practical reason. I’ve suffered writer’s block for a good while now, and I think I may have actually broken through finally. Even to the point where I did finish November with the 50.000 words required! I think as a self-development thing, it did me good, even if I’ve little to show for it here and now.

Behind the scenes, the wheels are turning and hopefully, I can focus my energy more efficiently soon. But right now, I wanted to share this video by the excellent Dr Sam Bailey; A is for Antivaxxer:

The antivaxx label isn’t to be feared anymore. Rather, as long as the virology and vaccine scam is allowed to stand, they can continue with bogus made-up viral outbreaks that exist only in silico and as propaganda bandwagons in the media.

Generally speaking, the old idea of “Don’t do drugs!” is quite useful for life. Especially if Big Pharma, doctors, so-called public health, and the UN are involved.

Keep your fire burning!

☞ Life ever changing

February 27, 2023 Tobias

Quite aside from everything else that’s going on in the world, I like everyone else have things happening closer to home constantly too. This winter has been more eventful than anyone I can remember I think. One thing is excellent, one thing is fantastic if a bit of a time-suck¹, and one is just horrible. I guess a fourth thing would be that my nan celebrated her 90th birthday at the beginning of this year, and she’s by and large in rude health. A few aches and pains and they’ve booked her for some minor heart thing, but on the whole nothing major. So Happy Birthday Granny!

DiscoverHearling Certified Body Code Practitioner

The really excellent thing is that I in late December finished my studies to become a Certified Body Code Practioner with DiscoverHealing. Body Code is an energy healing modality discovered by Dr Bradley Nelson and is used by many practitioners all over the world. Most commonly the Body Code is used on humans, but it works just as well on animals. Personally, I’ve seen very interesting results on cats and dogs. I’ve heard of interesting work with horses too, but have yet to try that myself. As time progresses I will create a page here with more information²

This brings me to time. I feel like I have less of it.³ Last autumn my mother decided she wanted to get a new puppy. We used to have dogs when I was a kid, but it’s been a minute since then. Originally the plan was to wait till she got retired, but as I will work from home and also want a dog, we decided to get one together.

It’s my mother’s dog but I’m very heavily involved. And so, back in November, we got a little Golden Retriever female named Ginnie. I’ve never gone for so many daily walks as I have the past couple of months! I love her, and it’s amazing, but adjusting to caring for the dog and all the other changes has been trickier than I anticipated. Still, I wouldn’t change a thing.

The other changes increased exponentially at the beginning of February. My mother’s husband collapsed in the middle of the night, and to make a very long story very short, he died a week later from injuries sustained from a catastrophic aortic issue that not only injured his heart but essentially rendered him brain dead.⁴ According to the doctors this was more or less to be considered an accident. As far as they know a congenital issue that would have been next to impossible to discover beforehand. Needless to say, my mother is in shock, and I dare say many others are too. Including myself. We were quite close and spent a fair bit of time together.⁵ Now we are balancing grief with planning the funeral, taking care of the dog, taking care of my nan when she needs anything, and all the practicals around a death.

I have plans and ideas that I want to move forward with. I have a lot to think out loud, and I want to start helping people heal. I will get to this. But the transition into this new phase of life will be slower than I thought last autumn. Especially because of the death in the family. If nothing else, I’ve been starkly reminded of how precious time down here is. I believe in reincarnation and that we never really die. But there are still things you want to do while you are here. I intend to do my best to do those things I want to do and that feels important to me. In the light of Claes’ death and the evil scam being played on us by society; now really is the time!

☞ Time for hygge!

September 2, 2022 Tobias

☞ Time Out…

August 8, 2022 Tobias Comments 0 Comment

It may be that you wonder where I’ve gone on social media, Twitter and Instagram specifically. Well, early in July I was suspended for calling John Oliver a two-faced liar and coward. He and his team had tweeted something about standing up for freedom of speech and I called him out on his bullshit. As it transpires, this is verboten in our ‘free’ society…

To be fair, I was only banned for a week. However, when they also told me I could still be on there to watch limply like some sort of Valley cuck, I said “screw it” and logged off for a while. Most likely I will return at some point if for no other reason than that I have plenty of friends on both platforms. But for now, I’m out making things (I’ve built a stairway in the garden!) and learning new things.

Just today I got enrolled in The Body Code over at Discover Healing. It’s the second step now that I’ve become certified in The Emotion Code. My plan is to become a full-time healer (and possibly bard, as in writer).

As ever tending the fires.