✒︎ Chronicle

Feudalism – The Return

Feudalism – The Return

Since realising the party I was working for wasn’t what I thought1Although I also adjusted my views some at the same time. But I still think I fell victim to the old truth that when you see how the sausage is made, you either stop eating or don’t care. I stopped eating in this case., I’ve had to question some of my positions throughout that career. One of the ones I still am proud of, is that I did try to work against a reinstatement of conscription in my country. The party still voted for it, and the country too. But I was against it then, and am still now.

At the time, my opposition was based around the idea that the state and government, in my view, does not have the opinion to order anyone to do anything. Especially not risk one’s life. My position is that a country needs to be run so well, so true to the heart and soul of the folk of that nation, that if or when there is an enemy at the gates, people will fall over themselves to defend what is theirs. Conscription allows a country to be run like a third-world shit-hole without consequence for the people in charge.

Bjørn Andreas Bull-Hansen takes this idea a step further. He calls it Feudalism 2.0. And, now, as I too have started to pay attention to the various threads that are coming together, I fully agree. From enforced vaccinations, to, in my country, mandatory state schools, to conscription and perhaps a widening of this to include well more than military service. For free.

Perhaps someone might think I, and Bjørn, are being overly conspiratorial here? I do not think so. The direction is very clear. Some might even say “But you have to do your duty and then demand your rights”2A classic socialist saying in Sweden: Gör din plikt, kräv din rätt.. To this is say: bollox! Our right have been boiled down to “free” stuff from the government. My right to life, to do honest work, to own my land, to offer my services, to live as I see fit whilst not infringing on the rights of another. These are NOT state given, they were given us by the Gods.

It is quite clear that the so-called social contract of pretty well all Western3Clearly there are levels in hell here. nations have been most thoroughly broken at this point. And the tool used to set fire to what’s left is a combination of plandemics, eternal wars, and climate psychosis.

We have to wake up to what is being done to us. Whether it is every day control with CBDC and surveillance “for your safety and convenience” or this new type of utter ‘thralldom’. The state does not own you. It is time we all remembered that.



Förvisso har jag och Meta ett ganska tvehågset förhållande. Mitt Facebook-konto finns inte mer, och mitt Instagram-konto hänger lösare och lösare för varje post jag gör. Inte för att det rör mig särskilt. I synnerhet inte när man ser vad det är Meta hänger upp sig på…

Men, men. Jag har skapat ett konto för Green Man Healing, och det är fritt fram att följa för den som känner sig hugad! Förhoppningsvis känns det tillräckligt meningsfullt för att hålla igång över tid, och förhoppningsvis kommer inte Meta att censurera det för mycket. Det kommer dock att komma både en Telegram-kanal och ett dedikerat X-konto för Green Man Healing också.

Green Man Healing Instagram QR-code.

Edit: Vi närmare eftertanke bestämde jag mig för att skapa en Telegram-kanal och ett X-konto redan nu. Intentionen är att de mer eller mindre kommer spegla varandra, men då Telegram och X har betydligt högre ideal vad gäller yttrandefrihet, kan skillnader uppstå. De olika plattformarna kommer sannolikt ha olika re-tweets eller motsvarande också.

På X var GreenManHealing taget, så det fick bli GreenManSejd istället. Ett syfte med det här är ju trots allt att väcka magin i världen till liv igen!

Druidens Bön

Druidens Bön

Denna bön gavs mig1Dock inte som hemlig kunskap, utan för att användas och fritt delas med av. av den Ärkedruid som ursprungligen initierade mig in i mysterierna värld. Den var då nyskriven av honom och en häxa för att båda saknade en bra enkel bön att snabbt ta till vid behov. Den döptes till Druidens Bön och under de år vi tre samarbetade använde vi den ofta. Senare har jag ändrat en ordalydelse, och lagt till avslutningen. Jag använder den i princip dagligen för det känns bra och rätt, när jag är ute och går bland ruiner och natur. Om den ger dig något, inte minst så här till Valborg & Beltane, väl bekomme!

Druidens Bön

Druidens Bön

Framför mig livets ljus.
Bakom mig strävans skugga.
På min vänstra sida kärlekens sköldar.
På min högra kraftens runor.
Ovan mig visdomens stjärna.
Under mig kunskapens stig.
Inom mig den eviga kraften från förfäder, andar, gudar, & gudinnor.
Från Sol fader, & Jord moder.
Från kärleken & broderskapet mellan allt levande.

Vid Eld, Vatten & helgade Träd – Så Må Det Vara

WHO’s Global Power Grab – PART 1 TRAILER

WHO’s Global Power Grab – PART 1 TRAILER

De-fund and leave the WHO immediately.

☞ Odds & Ends

☞ Odds & Ends

Things are moving slowly for me at the moment. Primarily because I seem to be having some sort of relapse regarding my pain and spasms, which in turn does little for my sleep. I don’t know why this is, but it could be some sort of cleansing going on as I am back on a better diet than in months, and I and the dogs have at least one-hour walks daily. I am going to my various tools to try to soften the blow, but on some level, I probably have to let whatever this is run its course too. Given all the work I have already done around fear, that might be a contributing factor.

I think a lot when I go on these walks though. Sometimes it’s just me and nature. Listening for animals, feeling the gnomes and elves watching. And sometimes, I think long and deep out loud about all sorts. Not least what is going on, where we are going, and the spirit world.

One ‘funny’ thing that happened to me in the last three or four months was that I got a new (used) car. My old car was great, but it was going to need some repairs soon, a thorough service, and it was quite ill-suited for someone spending a lot of time on gravel roads and with two more or less wet and dirty dogs in the back. I was also my grandmother’s driver, and she had more and more trouble getting in and out of this quite low two-door 1Two-door cars often have longer and heavier doors, these can be a strain for old people to both reach and then close. For reasons I will not recount in detail, I went looking for a car that would do the job while mostly pleasing everyone else but me.

In the middle of this process, my gran died. Which in a family already quite grief-stricken, was a giant stressor. Instead of backing off and borrowing a car for a while, I more or less panicked and got the first thing that looked good enough. Ignoring every single warning sign as I did so. From the fact that the car was a good deal more expensive than even better-equipped versions from other sellers, to forgetting to inspect the car thoroughly and being critical. On top of that, the seller was an immigrant with an accent who had a car dealership under a Swedish name. A guy who was all smiles and butter before the contract was signed, and after was both rude and taunting.[/mfn]As an aside I’ve bought cars from immigrants twice before. Those are the only times I’ve been thoroughly tricked by card dealers.[/mfn]

Asking around with mechanics and car people later, I’ve realised that the whole operation probably is a racket where they use local women, their names won’t pop as clearly when you check previous owners, to buy up cars which they then spit-polish to look good enough to pass testing and sell expensively to Swedes who are dumb enough to trust them. When the car inevitably breaks down only shortly later, they refer to the contract but ‘graciously’ offer to have the car in to see what might be wrong. They can give you a special deal for the repair, as you are a valued customer. Most likely, though of course, I don’t know for sure, they then make sure you become a repeat customer.

Delving into databases online I have even found what their mole paid for my car. A third of what they charged me. And in the best case scenario, they cleaned it, put a used coil and sparkplugs in it, and a set of the cheapest tires you can find. I have already spent about what they paid for the car, just to keep it rolling. The financial loss for me personally is quite substantial, as I am still, shall we say, struggling to attract money. Though I, at first, was furious, I have now reached a more zen space and laugh about it. It was an expensive lesson, but a lesson nonetheless. What remains is to try and fix the situation.

As I find it difficult to focus for any longer period right now, I have spent some time reading and watching entertainment more than I usually do. But I have come across a few things that I think could be interesting to share. First, of course, the Tucker Carlson Putin interview. I entirely agree with Tucker that interviewing Putin is important, and something someone should have done a long time ago. That’s not to say that I particularly like Putin, even as I think you would have to concede he is impressive. Red Ice’s analysis of the interview was also interesting.2Though likely triggering for a lot of people. Lol!

This episode of Gold, Goats ‘n Guns was also quite thought-provoking. Especially to someone who has realised that pretty much no one in the political or media mainstream offers anything of value anymore.

[Edit] His analysis of the Carlson-Putin interview was also worth reading.

The Neil Oliver’s interview with Christine Anderson is also worth watching. Not least do I share her view that the only reason the EU is backing down regarding farming is that they still don’t dare dabble in voter fraud at quite that level. It has to look enough above board. Ergo, they will pretend to roll things back. For now. Once the election is over, it will come back in a new form. Top tip: vote in new people who are outspoken against the globalist agenda.

Lastly, the latest episode of Dr Sam’s podcast is very important. Parts of the freedom movement now want to sweep things under the rug that should not be swept there. It is important because virology must be exposed as the utter fraud that it is. Why? Because virology has become one of the most effective tools to destroy freedom, integrity, health, and wealth. Especially as several groups, including the WHO and the WEF, are kicking around new imaginary diseases to destroy the common man even more.

As always, keep the fires stoked!

☞ Quitting ‘sham’ without smelling ‘poo’

☞ Quitting ‘sham’ without smelling ‘poo’

A while back, just after I had bought a new bottle of some rather expensive shampoo in fact, I came across Dr Sam’s video on quitting shampoo. Having watched it a few times and given it a thought, I decided to start a test. And last weekend I started dry-brushing and stopped using shampoo. I am genuinely excited to see how this goes. Below you can find three of Sam’s videos on shampoo, soap, and deodorant respectively. Underneath, I will write a few comments.

I am quite curious to see how long it will take my scalp to adjust to this. I have to shampoo my hair daily unless I wish to look more than a bit greasy. I’ve tried washing it out with baking soda1Well, actually I accidentally bought baking powder, but as it goes on before the vinegar and the main difference is some starch, I tried anyway. Seems to work okay so far. and apple cider vinegar once, just to get as clean a slate as possible. After that rinse, my hair felt very clean and looked quite good. Today I washed with water only, and while not as bad as all that, it certainly has a bit of a greasy texture. As I understand it, it will take anything from a fortnight to perhaps a couple of months to undo a lifetime of ‘sham’. But I will do my best to stick with it. And whenever it feels and looks too bad, I will use baking soda and apple cider vinegar again.

Soap I’ve gone back and forth on for years. It works great if you use a scrubber in the shower. What is new here for me, is that I’m trying to dry scrub my body two times a week with a brush. So far, there is no difference to speak of. Though my skin might be feeling a little softer.

Deodorant is one of those things we have been more or less indoctrinated into using. And tons of it. As a teen, I used Axe2Known as Lynx in some places. like everyone else. I don’t miss that atrocity in the least. In fact, it gave me swollen nodules in my armpits very often. Since then, I have tried to make sure there was no aluminium in my underarm products, as that seemed to cause the swelling. Now, though, I still have a deodorant stick for use in emergencies. Doing a bit of a cleanse what with edging back to my diet and health regimen after a tumble off the wagon, I definitely am having occasional cleansing smells3Sometimes almost acetone-like! that aren’t pleasant, but I know that will be less and less.

As a side note on underarm grooming. Dr Sam mentions that she has had no problem with shaving her armpits, though she says there seems to be little reason to do it for smell. Generally, she may well be right. But, back in the dark days of still trusting Big Pharma, I was given sertraline. ONE of the side effects it had for me was foul and toxic smelling sweat, especially under my arms. As a test, I started shaving my armpit hair, and found that it did smell less, and it made it much easier to do a midday cat wash when needed. Since then, I of course no longer eat those awful pills, but I do still shave. These days I do it for the aesthetics. I am Norse through and through with a hairy chest and all that, but armpit hair just creeps me out. So, of it stays.4And yes, for all you pink-haired re-re’s out there, I prefer that look on men and women both. But each to their own.[|mfn]

I certainly have high hopes for this. Saving money and the environment at the same time as my body might grow healthier is always a boon. That said, some good quality aftershave is on occasion very nice too.

☞ Från Mörker till Healing, del II

☞ Från Mörker till Healing, del II

Situationen jag befann mig i under våren 2015 kändes minst sagt mörk. Jag hade svårt att sitta, svårt att stå, svårt att använda en laptop, svårt att egentligen göra någonting. Allt gjorde ont. På många sätt var det en välsignelse att jag några år tidigare hade fått flytta tillbaka hem när min dåvarande fru begärde skilsmässa. Jag delade hus med mamma och hennes särbo, och bodde granne med min farmor och farfar. Jag kan inte riktigt särskilja mycket av de dagarna eftersom de ofta försvinner i ett töcken av smärta och väldigt vardagliga småsysslor. Vad jag kanske inte riktigt förstod då, men har insett senare, är att en mängd undertryckt sorg började bubbla upp.

Flera undertryckta trauman från min egen skilsmässa några år tidigare och från mina föräldrars i mina tonår började bubbla upp. För att inte tala om all sorg jag inte hade hanterat ordentligt från när en av mina bästa vänner dog i en olycka i nian, samtidigt som en av mina favoritsläktingar plötsligt dog. Numera tror jag att jag fick ett varningsskott om detta något år tidigare, när jag fick ett plötsligt bråck som nästan fick mig att svimma av på jobbet. Jag förstod det inte då, men mitt känsloliv, eller kanske snarare brist på eftersom jag väldigt effektivt undertryckte det, var på väg att explodera.

När jag ser tillbaka är där två lågvattenmärken som verkligen fastnat. Det ena var just när jag låg i sängen och trodde slutet var nära, och kom till slutsatsen att jag inte gjort någonting av värde. Det är definitivt inte riktigt sant, men likafullt var jag besviken på hur saker hade gått och hur jag hade hanterat dem. Det andra var när jag, jag tror sommaren efter, erkände för mig själv att så som saker stod skulle jag förmodligen aldrig klara av att lyfta mina barn. En av mina högsta önskningar då, liksom nu, var att få bli pappa1Något som dessvärre fortfarande är en dröm.. Tårarna rann definitivt då.

Vid det här laget hade min arbetsgivare fullständigt tvått sina händer av mig. Den så kallade vården å sin sida gjorde inget mer än att erbjuda en livstid av piller. Kort diskuterades möjlig operation, men min isländske läkare avrådde å det starkaste från det. Enligt honom var det ytters tveksamt om det skulle hjälpa, och om något gick fel fanns en överhängande risk att bli förlamad från bröstkorgen och ner. Förvisso har jag i mörkare stunder önskat att jag kunde operera bort min smärta, men samtidigt är jag honom evigt tacksam. Efter att ha läst på lite om den typen av operationer får jag nog, smärtan till trots, tacka min lyckliga stjärna och prisa allt heligt för att det aldrig blev något.

Så… piller. Som när jag led av depression. Piller. Piller som väl förvisso tog dalen av humörsvängningarna, men även toppen. Det var mer som en sordin än någon kur. Plus att de pillrens2Sertralin bieffekter för min del ledde till en viktökning på nästan 25 kg på ett år, förstörd mage med ständig diarré, och till det negative enormt förändrad sexlust och förmåga. Återigen var försynen framme. Jag kastades ut ur vårdsystemet när jag lämnade universitetet och fick aldrig någon remiss någon annanstans. Jag är nyfiken och läser på ofta, så jag började läsa på, och hittade efter ett tag att Johannesört ibland användes istället för sertralin i den tysktalande värden. Jag förde över mig själv på det. För första gången kändes det som medicinen jag åt faktiskt gjorde nytta! Och de akuta besvären från sertralin försvann nästan direkt. Flera av problemen kvarstår i varierande grad, men jag jobbar på att hantera dem ett efter ett.

Min erfarenhet av piller var med andra ord redan minst sagt negativ. Nu ombads jag leva som förr men med smärtstillande som dagligt godis. Jag behövde inte ens söka efter information i sammanhanget för att inse att om jag följde det rådet fanns en överhängande risk att jag antingen skulle få skrumplever av Alvedon, eller börja med allt starkare och mer droger efter hand. Jag har mött människor som råkat ut för båda, och sen de smärtstillande efter mitt bråck visste jag att jag hade en definitiv tendens att känna ett starkt beroende av starka smärtstillande. I möjligaste mån ville jag undvika att ta sånt, och har så gjort. I vissa extrema fall har jag tagit Kodimagnyl eller Treo beroende på, men väldigt sällan.

Genom en mängd omständigheter som i sig gör det lättare att tro att inget är en slump kom jag i kontakt med en man som utförde akupunktur och kiropraktik, och en hel del annat, på sin klinik i Örkelljunga3Greger har, sorgligt nog, hastigt gått bort sen dess.. Vi satte nålar främst mot smärtan i början, men vi gjorde även mer esoteriska Qi balanseringar och kranial justering, samt så klart kiropraktik i sig. Att min salig farmor bekostade mina besök är något jag är evigt tacksam för.

Gregers behandlingar lindrade min problem. Och väldigt mycket. Lättnaden efter en manipulation, i synnerhet med tillfredsställande knäck-ljud, var påtaglig. Han visade mig dessutom idéer från tjeckiska läkare som hjälpte en del. I korthet kände jag mig så pass stärkt att jag beslutade mig för att försöka börja om. Jag sökte in till informatik på universitetet, med siktet ställt på att bli någon sorts systemvetare. Något som mer eller mindre låg i linje med vad jag hade drömt om redan som tonåring, även om jag då kanske helst hade gått ingenjörsvägen.

Så här i efterhand kan jag småle åt min egen naivitet. På många sätt tror jag det var ett lamt försök att få vad jag såg som bortkastade år mellan 20 och 35 tillbaka. En ålderskris helt enkelt. Som nästan alltid är fallet, fungerade det inte här heller.

Förvisso tog jag mig igenom en termin informatik. Men motgångarna var stora, och det gick mer eller mindre på ren vilja och kostade mig mycket personligen. Jag fick blindtarmsinflammation och blev rekommenderad att operera bort den4Hade jag vetat vad jag vet idag är jag inte säker på att jag hade gjort det, utan sett om jag kunde läka inflammationen istället. Och jag misstänker än idag att sertralinet åtminstone starkt bidragit till att det gick dit. Som ett sidospår var det första jag gjorde när jag vaknade att fixa min mammas nya iPhone, något “genierna” på Apple Store inte klarat.. Detta ledde naturligtvis till att jag missade några veckor som blev tunga att hämta in.

Jag insåg även ganska snabbt att det finns människor som älskar att umgås med 19-23-åringar. Jag är rent allmänt inte en av dem… Lite tillspetsat var jag gammal nog att ha insett hur korkad man är i den åldern, men ung nog att fortfarande komma ihåg att jag varit där själv. Frustrationen var nästan smärtsam emellanåt.

Vad värre var var den riktiga smärtan. Jag hade fått ner vardagssmärtan på en sådan nivå att jag inte tänkt på hur det skulle vara att bära en ryggsäck full av böcker och en laptop dagligen. Plus lunch. Alternativet att köpa lunch varje dag fanns inte ekonomiskt. Jag provade till och med att använda en iPad och en remote desktop app för att se om det kunde funka. Det funkade bättre än jag trodde, men inte tillräckligt bra. Varken viktmässigt eller tekniskt. Varje dag när jag kom hem kring sex tiden hade jag så ont att det enda jag orkade var att äta och gå till sängs. Glöm läxor! Den energin fanns helt enkelt inte.

Kring årsdagen för min skada hade jag dessutom upptäckt att jag led av något som kallas anniversary effect eller anniversary reaction. I korthet är det som att man återupplever ett starkt trauma på årsdagen av det, som en sorts PTSD. Kring skiftet september/oktober led jag under många år av skakningar och skälvningar och som att hjärnan helt låste sig från att kunna tänka klart.5Det är inte heller omöjligt att jag då, och fortfarande till viss del ibland, led av ‘brain fog’ efter sertralinet, smärtstillande, och ett tidigare kolhydratsberoende. Men jag har inte helt utforskat den biten än.

Men som den ‘bror duktig’, eller ‘goodist’, personlighet jag har, bet jag ihop och kämpade på. Jag ville ju inte göra varken mig eller min familj besviken! Den följande vårterminen gavs ingen informatik B, så jag läste lite ekonomi som en rent praktiskt lösning. Det havererade fort. Mitt intresse för ekonomi var i bästa fall svalt, och då blev det helt omöjligt att forcera mig igenom smärtan. Jag tog paus och hjälpte farmor och farfar vad jag kunde, och återkom på hösten. Då hade resten av klassen blivit så sammansvetsad att känslan av att vara utanför var väldigt påtaglig. Och innerst inne hade jag börjat inse att det här att vara systemvetare, i mitt huvud skulle jag vara virtuos med kod och skapa en app kanske och rent av vara konstnär på något sätt. Allt det där vi ofta blir matade med. I verkligheten… tja. Jonathan Coulton’s sång Code Monkey ligger betydligt närmare.6Min tanke hade hjärtat på rätt ställe, och många kan skapa sig fantastiska karriärer. Men kostnaden i smärta, insikten att jag inte skulle kunna “rätta till mitt förflutna”, och de faktum att jag på alla sätt var en slående outsider i gruppen om 80 studenter; sammantaget gick det inte.

Igen stod jag där en mamma från att hamna på gatan. Jag började göra vad jag kunde för att hjälpa till med mammas och farmors hus. Inkomstlös, men kanske åtminstone nyttig för någon.7Som farfar brukade säga, har man hus är man aldrig sysslolös! Jag hade också varit politiskt engagerad sen några år tillbaka, och satt på några avlönade uppdrag, som nämndeman, samt att jag under en period jobbade som valombudsman. Att vara politiker på kommunnivå är dock inget man blir rik på, trots vad många tror. I bästa fall bekostar det bensinen. Men jag hade åtminstone så jag kunde stå för mina egna vardagsförnödenheter.

Hösten 2019 dog min farfar. Sorgen var stor. Jag idealiserade honom förmodligen mer än vad som var nyttigt förvisso, men han var en fantastisk man. Men han var också en man som i grunden ansåg att systemet som byggts i många stycken är bra, även om det naggats betänkligt i kanten. Jag är glad han slapp uppleva det som sen skedde. 2020 kom den så kallade pandemin. I början var jag påväg att sväljas av den, men återigen genom en serie sammanträffanden jag inte kan tro var ‘slumpen’ längre, började jag ifrågasätta sådant som inte får ifrågasättas. Plandemin, att har sett bakom kulisserna på ett politiskt parti, att ha återfunnit min andlighet, och att ha insett hur förledda vi är på kostområdet; allt ledde till frågor kring vad är det egentligen som händer. Finns virus? Vem styr? Vad är viktigt? Vem tjänar på vad och varför? Är det vi får lära oss i historieböckerna sant? Hur kommer det sig att “the good guys” alltid har vunnit alla krig? Är denna drift för teknisk utveckling och allt mindre personlig frihet, integritet och privatliv verkligen bra? Och så vidare.

Jag ser numera mitt live i termer av Före Corona och Efter Corona.8Trots att jag inte tror att viruset finns… Lol! Och det har fått mig ifrågasätta så gott som allt. Vad jag däremot inte ifrågasätter är den kärlek och det stöd jag haft från min familj, främst (men inte bara) farmor och farfar samt mamma. Det är med viss svindel och doften av förfäran jag konstaterar att utan dem hade jag mycket möjligt kunnat ha hamnat på gatan. Bokstavligen. Jag har, på gott och ont, alltid spelat ner min egen smärta och mina problem. Men så är det. Från djupet av mitt hjärta: tack.

⚝ Detta var del två av min resa in i alternativmedicin och hälsa. ⚝

☞ Recommended – The Shift

☞ Recommended – The Shift

A thought-provoking and deep film with Wayne D. Dyer that I’ve come back to several times in my life through the years. I nearly always find something new to ponder and consider, or I’ve grown myself and see ideas in a new light. It’s well worth two hours of an evening!

☞ Från Mörker till Healing, del I

☞ Från Mörker till Healing, del I

Jag vaknar och har frossa så att jag knappt kan röra mig för hur jag huttrar. Skakning i hela kroppen. Jag kallsvettas. Det gör ont i bröstet och trycker över det, och jag har domningar ner i vänster arm hela vägen till lill- och ringfingren. Och i hela kroppen kändes en sorts arytmisk puls. En gastkramande rädsla är den första som omfamnar mig när jag fått tänt min sänglampa. Det var så jag vaknade natten mellan den siste september och förste oktober 2014. En natt som påverkat mitt liv på ett mer direkt sätt än förmodligen någon annan.

Dagen hade varit mestadels normal. Jag jobbade då som biblioteksassistent med att bygga upp ett nytt småtrycksarkiv tillsammans med flera andra. Vi bar tungt och gick eller stod konstant hela dagarna. Den här dagen hade det känts ovanligt tungt och jag minns att jag av och till försökte hänga mig i hyllorna för att försöka sträcka ryggen. Det var framförallt den övre delen av ryggen som kändes helt kompakt och stel, nästan som sammansvetsad, och det kändes som att jag fick kämpa lite för att få luft så fort jag tog i. Efter jobbet hade jag varit på min sånglektion och fått en del kritik för att jag inte andades ordentligt och att mitt stöd var näst intill obefintligt. Jag skyllde på att jag var trött och hade dålig koncentration.

När jag nu låg där under täcket och huttrade så tänderna skallrade och helt oförmögen att göra något började jag sakta förstå att något måste vara fel. Tanken på hjärtinfarkt infann sig tämligen fort och allt kändes minst sagt mörkt.

Med ren viljestyrka lyckades jag sträcka mig utanför täcket tillräckligt länge för att få tag i min telefon, och med hjälp av min mamma fick jag till slut tillkallat en ambulans. Förvisso bor jag på landet, men den närmaste ambulanscentralen tar inte mer än 25 minuter att köra till under normala omständigheter. Att de tog dem 45 minuter på otrafikerade vägar den här natten…1“Vad fan får vi för pengarna?”

In alles låg jag i ungefär en timme och väntade i praktiken på att livet skulle ebba ut. Jag var 32 år gammal och så vitt jag visste på god väg att bli en del av hjärtinfarkts-statistiken. Trots att jag några år tidigare på allvar tagit tag i min övervikt och vid det här laget egentligen inte var anmärkningsvärt stor.2För all del kan även smala få hjärtinfarkt, men i min värld där jag kämpat med min vikt hela livet tänkte jag inte så. När ambulansen väl mäktade komma gjordes det snabbt ett antal tester och det visade sig… att det inte var något som helst fel på mitt hjärta. Tvärtom verkade det väldigt friskt!

Jag kördes till det närmsta lasarettet3Ett ord jag föredrar framför sjukhus, det pekar på tillfrisknande snarare än sjukdom. och undernatten och nästa morgon gjordes flera tester. Inget fel på hjärtat, inget fel på lungorna. Men en ung isländsk läkare misstänkte att jag kunde ha problem med diskbråck! Efter ett par månaders väntan fick jag göra en magnetröntgen och det visade sig att jag inte bara hade ett, utan flera diskbråck i bröstryggen.4Jag hade dessutom flera uttorkade diskar, och numera misstänker jag att jag kan ha diskbråck längre ner också. Dessutom visade det sig att musklerna i området och fram i interkostalmusklerna mer eller mindre hade låst sig under en längre tid.

Vi det här laget hade processen med att få hjälp på jobbet också kopplats in. HR, fackförbund, chef, företagshälsan. Snabbt visade det sig att facket inte brydde sig ett vitten, och arbetsgivaren var inte heller direkt intresserad. Men för all del, stor arbetsplats. Men vad jag fick berättat för mig var att facket och arbetsgivaren hade kommit överens om att diskbråck inte är att betrakta som en arbetsskada då orsaken medicinskt anses okänd. Därför får man ingen ersättning eller arbetsskadeklassificering förrän det händer en andra gång. Att man får flera diskbråck simultant räknas naturligtvis inte. I klarspråk ansåg “världens bästa sociala nät” och “världens bästa anställningsskydd” och “världens bästa sjukvård” att jag fick klara mig själv. Ät smärtstillande, var rådet. Att till exempel Alvedon är leverskadande nämndes aldrig.

Ljuspunkter, likt stjärnor en grumlig natt, fanns. Jag fick en ganska generös sjukskrivning och HR gav sken av att bistå mig så väl de kunde. Några år senare träffade jag dock samma person och berättade att jag inte kunnat jobba sen dess, varpå hon mer eller mindre rakt ut sa att jag förmodligen borde stämt dem. Att det kunde varit ett alternativ lyftes aldrig av någon när detta hände. Varken av HR, fack eller någon annan. Score one for the system!

Företagshälsan däremot var väl den mest behjälpliga delen. Det var sjuksköterskan där som såg till att sjukskrivningen blev omfattande, att mina arbetsuppgifter ändrades när jag kom tillbaka, och att jag fick remiss till en sjukgymnast. Hon rekommenderade dessutom starkt, inte minst i ljuset av att jag trodde jag trodde jag stod för dödens dörr och förmodligen för hon insåg att jag stod helt utan hjälp annars, att jag gick till en psykolog. Denna fick jag dock skaffa via min egen vårdcentral.5Tack och lov har jag fyllt i depressionsutvärderingar förut, och förstod att ta i så jag fick hjälpen. Tyvärr, om man har ett bror duktig och ‘inte ska väl jag’ drag som jag är det lätt att man svarar för milt och inte får hjälp.

Sjukgymnastiken var i sig inte jättemycket att hänga i julgranen, med ett skinande undantag. Vid ett av de första tillfällena jag var där fick jag ligga på en brits6Efter att ha gått upp för två trappor till andra våningen på cirka 10 minuter, gå i trappor var oerhört påfrestande i början., och sjukgymnasten utförde någon sorts massage på mina axlar, nacke och övre delen av ryggen. Jag fick sen vända mig på rygg, och hon drog i mitt huvud och nacke. Det small till som ett pistolskott för mig, och jag fylldes av en euforisk känsla. Sjukgymnasten hörde inte smällen själv, men märkte att min kropp slappnade av rejält. Det var musklerna i ryggen som till slut släppta själva ‘krampandet’. Maken till förlösande känsla har jag nog inte upplevt, och det var oerhört skönt. Även om jag var yr i flera dagar efteråt.[/mfn]Samma känsla men inte fullt så dramatisk skulle återkomma när jag senare gick till en kiropraktor.[/mfn]

I övrigt hade sjukgymnastiken väldigt liten effekt på min vardagssmärta. På det hela taget hade jag svårt att ens åka stadsbuss för varje gång bussen rörde sig upp och ner, vilket de tenderar att göra en hel del, sökte det mig. Att bära ryggsäck var så gott som omöjligt, och jag fick börja köpa lunch snarare än att ta den med mig. Jag kunde helt enkelt inte bära den till jobbet! Köra bil gick för det mesta bra, men främst för att sätet var av bra kvalitet och jag kände till vägen bra nog för att undvika de värsta ojämnheterna.

Efter att ha lyckats övertyga en inhyrd läkare jag aldrig träffat förr på ‘min’ vårdcentral, fick jag en psykolog och kring 20 terapisessioner. Men hon kunde inte ta mig förrän efter årsskiftet. På gott och ont skulle jag då inte längre vara anställd hos min arbetsgivare då jag vid detta laget blivit överflyttad till kontraktsanställning. Jag har jobbat för den här statliga arbetsgivaren i ett flertal anställningsformer, och de har en markant utvecklad förmåga att flytta runt en så att man inte blir fast anställd.7‘Favoriten’ är nog när det blev fel med nyanställning av en platschef och jag mer eller mindre skolade in den nye chefen på många områden, varpå hans första uppdrag var att sparka mig. Märkligt hur sånt kan hända… Statens kaka är tydligen liten men besk.

När jag väl började hos psykologen var jag lite skeptisk efter de första sessionerna, då hon mest satt tyst och antecknade. Jag pratade nästan för att det var obekvämt att inte göra det. Men jag bestämde mig för att ändå ge mig hän åt processen. Jag började känna mig fysiskt lättad när jag gick därifrån! Och vad det led började hon komma med förslag, insikter och tolkningar också. Inklusive en drömtydning! På det hela taget var det mycket bra, och förmodligen något jag borde haft tillgång till redan som tonåring, efter mina föräldrars uppslitande skilsmässa, eller åtminstone efter min egen minst lika uppslitande dito. Men jag hade också turen att få en mycket duktig psykolog.

Detta var del ett av min resa in i alternativmedicin och hälsa.

☞ Cleese & Fry in discussion

☞ Cleese & Fry in discussion

I found a lot to take with me in this short clip. Both Stephen Fry’s idea that the power to walk away is a great thing, and perhaps even more his thoughts about the internet. I’ve certainly not been as naïve as many, but certainly, I’ve never been quite cautious enough. And truly, disruption I do also find to be quite negative, unfortunately. The breaking down of old hindrances and ways isn’t necessarily bad, but in this case, it was, as Mr Fry points out, down for the wrong reasons. Mere money and destruction, rather than true wealth and creation.

“The Darkest Word of Our Era is Disruption.”

– Stephen Fry